Follow      

          27 Mars 2009, 03:44

     Jockes födelsedag




Stora killen 26/3!
Ja min ena bror, jag har två yngre bröder och idag firade vi den äldre av killarna. Joakim fyllde hela 14 år, det är så svårt att se på både Jocke och Johannes i den livsfas bägge befinner sig i, jag menar dom var ju små alldeles nyss. Det är väll just denna tankeprocess som får mig att gång på gång hamna i det dagliga chocktillståndet där åldersnojan sköljer över mig likt en gnagande ångest inombords. En gång i tiden låg man och spände sig inför varje födelsedag och riktigt längtade efter att bli plus ett, numera vrider man på sig nattetid under den mest vanligaste vardagen, nojar sig över domedagen och vad det bär med sig i sitt sköte. Man är ju inte 14 år längre som bror min och det börjar redan märkas av, kroppen är ju inte riktigt densamma som för tio år sedan, då syftar jag mer på skavanker av olika slag och genast får man chocken över dagens upptäckt av brister samt fel. Kanske inbillar jag mig stort, jag menar 23 är väll ingen ålder som det brukar säga, endå räknas det på fingrar vad man bör ha hunnit med inom en viss tid och oroar sig till skyarna över det som skrämmer så fruktansvärt, att bli äldre. Kanske är det föräldrarna som skrämmer upp mig, varje år är det alltid samma visa när pappa svarar med glädjen på stämman - så hur käns det att bli gammal, du är ju snart 30! ^^ Sen klämde mamma in så fint för några veckor sedan när jag stressat svarade i mobilen - ja hallå! Mamma svarar chockat - vart är du ? Jag svarar - hemma!? Mamma börjar skratta lite lätt och inom kort brister hon ut i skratt - jaha, det lät som du var ute, jag tyckte du borde varit det, du lät som en liten tant när svarade.....morr!

Men varför talar jag enns om detta?
Jo det slinker så lätt inpå tanken, nu när mina bröder är så stora, vart tog babytiden vägen? Jag liksom frågar min mamma hur det käns att snart vara mamma till tre tonåringar eller snarare inte ha småbarn längre eftersom Johannes är 7, blir 8 i sommar, det räknas inte som småbarn direkt. Mamma är ju bara 42, vi/jag har en ung mamma då hon bara var 18 när hon fick mig, men det är sjukt vad tiden går.

Hade trevligt med prinsesstårta, bullar, kakor, kladdkaka och galet mycket mera. Hade familj och släkt där, även nya ansikten som man inte ser allt för ofta, ja även brorsan ledsagare var där en kille på 24 år som Jocke lärt känna bra och han hade bakat och köpt present till Jocke så han var ju jätteglad för det. Sen fick han en megastor stereo, massor med pengar, nyaste nintendo DS-konsollen med inbyggd kamera och mer därtill. Själv köpte jag en shysst tröja enligt kollage ovan och nitbälte ungefär som ovan men med nitar över hela utan dom där glappen, precis som syrran sin! ^^  Man måste lära dom stilen liksom, Johannes var hur cool som helst, han hade handlat själv, en rutig skjorta i svart med döskalle på ryggen, svart slips och en svart filthatt, ja det går åt rätt håll! Rock n´ roll ska det va, haha, sa till minstingen - nu är det bara elgitarren som fattas och han skrek - neeej, glöm det!

Ledsen att bloggen står stilla så mycket! Håller på att förnya här inne som ni säkert sett och nu sitter jag fast med några koder som driver mig till vansinne, jag kan inte komma på hur fan jag får till det där sista! Det blir som om hela blogglusten läggs åt sidan när man inte får till allt till hundra innan man fortsätter uppdatera. Sen håller jag på att lära mig PS och det är skitskoj när man kommer igång, blir så glad över mitt kollage jag nyss gjorde ovan, det tar sig. Sen vore det ju skoj om man fick öva sig på Illustrater framöver och lära sig rita häftiga bilder.

          22 Mars 2009, 05:37

     Lundell - Omaha





Fantastiskt ögonblick!
Jag ville aldrig slita mig, var som omsluten av en bubbla, svävandes i en annan värld där bekymmer aldrig existerar. Fan, vad jag mår bra just nu! Jag har märk att jag trivs som bäst när jag verkligen får leva till hundra och då menar jag nöjesliv i mängder, gärna i form av musik, det rensar skallen och befriar själen från tunga bördor.

Mötte upp min mamma på tåget vid 16-tiden mot city, skulle käka lite kinamat på stammisstället i närheten, det jävliga var att stammisstället inte längre fanns kvar, borta...helt veck? Jag blev riktigt besviken faktiskt eftersom kedjan funnits där bra många år, vi traskade vidare till ett annat ställe då det inte fanns så mycket annat att göra, haha men det stället var också ur existens, jag sa - det är lågkonja på hög nivå, ser inte så mycket bättre ut faktiskt. Hur som helst haffa vi en bit Fläskfile Oskar på Restaurang London, satt som smäck och mamma som inte visste vart vi skulle sen blev överaskad på restaurangen då jag dolt biljetterna lite diskert under min bricka och ni skulle se hennes leende. Jag bjöd på Ulf Lundells sista gig här i Stockholm Globen för turnen Omaha, hon visste inget om detta mer än att jag bokat upp hennes tid för dagen/kvällen.

Som vanligt saknar jag ord!
Konserten var suverän, mamma skrattade, klappade händerna och var överlycklig för överaskningen, att på så kort tid få återse kungen av svensk rockpoesi. Som vanligt är texterna otroligt djupa, berörande, målande och geniala...vilken gubbe.....vilket ös. Jag är inte tantsjuk (motsattsen till gubbsjuk, kanske påhittat ord från min sida? ) men jag skulle fan inte banga på Lundell, No way! Kanske i ett annat liv, en annan era, i en annan kropp, drömma går ju.

Jag sa till mamma att man känner en sådan närhet till honom också, för mig är det inte bara Lundell under min uppväxt, utan också att Lundells pappa var bästa vän med farbror Ture, mormors farbror som jag träffade mycket...dom brukade basta med varandra och göra gatorna tydligen. Dessutom har väll ingen missat att Lundell är svärfar till Micke Persbrant som växt upp i samma förort som mig, glidit runt i samma korridorer på samma gymnasium vars mamma jobbar på högstadiet en bit därifrån.

Konserten varade i 3 underbara men korta timmar.
Fullt med folk, gästerna tjoade, skrek, klappade takten, stampade i golvet och ölade tills en tung spritdoft spred sig i globen. Uffe var däremot nykter sen 13 år tillbaka, jag förstår inte dessa fördomar en del haft mot detta beroende där erfarenhet att förstå en människas problematik i livet tycks saknas helt. Men jäklar var bra det var, jag har fotat och spelat in en del ruggigt dåliga videoklipp med digitalkameran, dessa kan ta mig tillbaka till ögonblicket jag aldrig vill glömma. Hans texter har gjort mig mycket, till en stark och livsglad tjej som söker daglig energi genom musiken, jag kan känna igen mig och börja tänka positivt igen. Lundell drog några snabba berättelser med sarkasm mellan raderna och alla skrattade, han sa - människorna tycks ha blivit mer humana nu efter lågkonjan, kanske dax att flytta hem igen. Han flyr det obehaliga samhället till lugnare trakter där han kan andras friskt igen och en vacker dag kommer han tillbaka till hemstaden Stockholm igen.

Lundell älskade oss, han öste på som satan och den som vill ha fördomar få ha det, men denna man kan lira och det är tryck vill jag lova. Han kände sig välkommen hem, det var många som var i himlen denna underbara Lördagkväll.

Det blev en stor affisch som jag ska rama in ovanför sängen likt en kollage med biljetter sen och senaste dvd:n som åkte med hem, två killar kom fram och började stöta på mig fast morsan var med. Haha, snacka om dålig raggnigsreplik - du kanske vill köpa honom istället ( pekar på sin polare intill ). Jag har blivit jordens största disser och svarade att jag klarade mig bra utan det erbjudandet. Killen blev lite stött och sa - Vaadåå han e ju snygg och så gillar han barn, sen jiddra han vidare medans jag bytte blicken åt helt andra vyer. På vägen hem började jag klura över min reaktion, varför detta dissande i mig då detta inte var första gången och kanske skulle jag varit lite shysstare trots allt när killen endå såg riktigt bra ut, mamma höll med. Tågresan bjöd på två snubbar till som blängde ut mig hela vägen hem, börjar nästan undra om det var Lördagsfyllan som tog sig en sightsing eller om det faktiskt var jag som utstråla något extra denna dag, helt plötsligt var alla efter mig. Dock vet jag inte om jag ångrar dissen, kanke var det mina behov som hejdade mig mer än känslan att behöva någon, jag e ju lite som Lundell en fri man i stan fast av annat kön, jag bär på en romantik i mina tankar och visst behöver jag en dos, men aldrig att jag skulle tygla mig som jag gjorde en gång i tidigare kapitel av mitt liv.

När man trodde att sista spelning var gjord för gott blir det en ny turne i sommar runt Augusti, I´ll be there!

          15 Mars 2009, 00:44

     Konsert!

Woohoo, jag längtar till nästa helg!
Igår var jag nämligen in till city, mötte upp en snubbe som skulle tjacka en grej av mig och klirr så hade jag en fint slant i handen. Men det dröjde inte länge innan större delen försvann igen, meningen med försäljningen var att jag inte hade använding av min spelkonsoll och en konsert har länge lockat mina tankar till ticnet och eventuell beställning. Jag har lite separationsångest när jag gillar något, men killen var hur shysst som helst och han riktigt sken upp som en sol när han såg vad jag hade med mig, därför kändes det extra bra då han förtjänade den, konsollen är i goda händer! Dessutom resonerade jag som så att jag spenderat min fritid på helt andra saker, därför är konserten jag suktat efter av större nöje.

Bortsett från att stilla mitt eget sug så hade jag helt andra resonemang i tanken också, för det första så måste jag ha sällskap av någon som gillar just den här typen av musik. Sen lovade jag faktiskt mamma en bio då jag vunnit biobiljetter av shopaholicmamman som jag sedan aldrig fick av någon märkligt anledning och inte heller svar på varför? Jag känner att jag måst gottgöra mitt löfte trots att jag blev blåst, jag håller mina ord, dessutom är en konsert tio gånger bättre än fjortisporr på SF. Sist men inte minst så hade jag för mig att jag lånat pengar av mamma vid ett tillfälle då min löning var försenad.

Så ringer jag mamma dagen innan allt är spikat och frågar hur hennes arbetstider ser ut, just den dagen var hon ledig när hon rabblar upp sitt pressade schema med en viss frånvaro i rösten (trötthet). Då svarar jag att jag har en överaskning på gång, jag vill inte berätta vad det är men det är ett evenemang sa jag och det går inte att ta det någon annan dag, sen är risken stor att det kanske inte blir några fler spelningar framöver. Då berättade hon att dom var bjudna på fest den dagen sen lång tid tillbaka och att dom inte heller hade barnvakt, så ringer hon upp mig och berättar att barnvakt är fixat, att hon inte behövde följa med på festen och att eventuellt hennes sambo kunde ställa in om barnvakten (min plastsyrra) får förhinder. Tjihoo! Så la jag till på slutet att jag endå var skyldig henne pengar så biljetten skulle göra oss kvitt och då svarar hon att jag inte alls var det, den skulden var raderad för länge sedan..haha, fasiken. Hon messade mig sen och berätta hur glad hon var att jag fixat det här och att det käns som att bli bjuden då skulden var borta, sen berätta hon hur jobbigt hon har det med allting då alla dagar är fullbokade, livet sätter sig på tvären och är det någon som sliter så är det hon. Mamma var så glad att hon talade om mig som sin gullunge, att hon saknade ord, kunde inte beskriva sin tacksamhet och att den depression hon bärde nu hade förvanlats till en enorm nyfikenhet och glädje! Lika glad känner jag mig då jag gjort en annan människa glad och sen att jag faktiskt får gå på konsert!!!

Biljetterna bokades igår, tio minuter innan kiosken stängde. Det sjuka var att det varit ledigt i över 2½ månad, sen sex timmar efter jag bokat visades statusen "fåtal kvar". Vilken jäävla tur, så lång tid och sen är det finito samma dag som jag bokar. Lite tur hade man Fredagen den 13:e i alla fall....

Mamma vet fortfarande inte vart det bär av! Frågan är hur länge jag ska hålla på mig och hur jag ska avslöja mig på roligaste sätt... ^^