Follow      

          27 April 2010, 23:28

     Shutter Island



Året är 1954, mitt under det kalla kriget. Sheriff Teddy Daniels och hans nya partner Chuck Aule kallas till ön Shutter Island för att utreda försvinnandet av en genialisk kvinnlig massmörderska. Hon tycks ha rymt från ett låst rum utan några som helst möjligheter att ta sig ut från det ogenomträngliga Ashecliffe Hospital. Omgivna av snokande psykiatriker och livsfarliga psykopater på den avlägsna ön förstår de båda poliserna snart att inget är som de trott. I samband med en storm trappas misstankarna om mysteriet upp, det ena mer förfärande än det andra. Lösningen på mysteriet dras mellan mörka konspirationer, medicinska experiment, tankestyrning, hemliga avdelningar och övernaturliga fenomen på fängelseön. Bland de ondsinta patienterna och läkarpersonalen börjar Teddy "Leonardo DiCaprio" allt mer nå sanningen där han tycks snudda vid sina egna djupgående och förkrossande rädslor som måste konfronteras. Allt tyder mera på att Teddy aldrig mer kommer kunna lämna ön levande.

Denna film gillade jag skarpt, trots över det två timmarna så satt man som klistrad och bara väntade på nästa händelse.

Något jag kan ogilla med filmer är det uppenbara, när man redan från början kan lista ut med logiken hur det hela kommer att sluta. Här var ingenting självklart och jag medger att jag blev lite förvånad och faktiskt väldigt förvirrad mot slutet. För mig var inte filmen slut när jag lämnade salongen utan fortsatte att väcka frågor efteråt. Vad var verkligt och vad var inbillning? Spänningen var också maxad, inget var ju givet så vad skulle nu hända? För mig blev filmen lite som två handlingar i en, det man hela tiden hade målat upp skulle senare visa sig vara något annat. Det häftiga med det hela var att man så lätt kunde känna med hur det faktiskt fungerar i den psykiskt sjukes värld, vilka faktorer här i livet som påverkar enns sinnestillstånd och hur det hela kan vara men också sluta förr i tiden, 1954. Budskapet kändes värdigt, för många är det psykisikt sjuka både skärmmande och hatat, ja alla kan vi stå för våra handlingar. Själv tycker jag att filmen visar väldigt tydligt hur lätt våra val påverkas av våran omgivning men också hur hjälplös och ovetande en psykiskt sjuk drabbad människa kan vara. För mig bekräftades inte bara min förståelse för det sjuka, utan också en slags sorg över en del människors inte självvalda tillstånd. Jag gillade både uppläget av filmens handling, kvaliten på filmandet och skådespelet.

Det enda som jag tyckte tappade lite, var slutet. Det som först var en inbillning, visades nu som en slutscen när allt löst upp sig. Det förvirrar mig, var det inbillning pga tillståndet eller blev man lurad? Eller var det kanske en slags inbillning som på denna tid endå var sann, när lobotomi var vanligt. Men varför fick man då inte se det tidigare när man va på platsen?