Follow      

          16 Oktober 2012, 22:54

     Saknar dig ♥

 
Snart fyra månader sedan du lämnade mig.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Klumpen i halsen svider och ögonen tåras av blotta tanken. "Jävla cancer!" Varför skulle detta drabba dig!? Kan inte förstå att det hände. Inte heller förstå att jag lyckats ta mig igenom så många dagar utan din närvaro.
 
Älskade lilla vän, jag höll mitt löfte. Aldrig att jag skulle lämnat dig kvar på sjukhuset. Det kändes konstigt att bära din urna. Kort innan kände jag värmen från din kropp om natten och nu var det du som sov på en plats så svår att förstå. Jag glömmer aldrig din sorgsna blick när jag vaknade den där morgonen. Då förstod jag där i min fönekelse att en förändring skulle ske. Minns att jag lyssnade till "things will never be the same" med Roxette. Dagen efter kom beskedet. Några timmar senare var allt över. Botad från lidandet. Det måste vara bland det svåraste jag gjort. Att bära denna börda i min ensamhet. Alla svåra beslut. Att aldrig mera få kännas vid dig. Även om livet går vidare, så kommer jag aldrig glömma dig. Du är och kommer alltid att vara en del av mig och mina minnen. Det käns tryggt att du fått din sista vila på speciellt utvald plats. I en minneslund där solen tränger in genom grenar och vattnet forsar mot vattenfall. Att det finns dem jag håller kär, som vakar över dig.
 
 
"Don't stand at my grave and weep, I'm not there, I do not sleep.
I am a thousand winds that blow, I am the diamond glints on snow.
I am the sun on ripened grain, I am the gentle autumn rain.
When you awaken in the morning’s hush, I am the swift uplifting rush.
Of quiet birds in circling flight, I am the soft star-shine at night.
Don't stand at my grave and cry, I'm not there, I did not die."

          28 Augusti 2012, 14:37

     Nikki Starlight 060327-120620


Älskade lilla vän. Mamma saknar och älskar dig <3

Pusselbitarna hade äntligen börjat komma till rätta i mitt liv. Långt ifrån perfekt, men en bra bit på vägen. Det var nästan lite för lättsamt ett tag. Så pass att man bara gick och vänta på bomben. Den som skulle krossa bubblan jag levde i totalt. Så är det alltid. Det vore som om man retade någon med sin glädje. Riktigt glad en längre tid är få förunnat. Man vet så väl att den där glädjen har provocerat någon där ovan länge nog nu och tillslut väntar man på sin egen avrättning. Pilen som ska borra sig in i hjärtat så djupt, att varje slag får hjärtat att fladdra. Som om det ansträngde sig för varje slag och likt en suck ville stanna för gott. Förbannade smärta. Den äter av mig i mitt djupaste inre. Jag känner mig nästan som en nåldyna. Jag har tagit så pass många nålar i ryggen, att jag blivit härdad. Jag kan leva med det och gå vidare med styrka. Men såren finns kvar. Så fort man tänker till dem, så börjar det svida. Synd att det inte finns smärtstillande salva för sår som dessa. Men jag kan se något värdefullt i den smärta jag bär på nu. Den påminner mig om dig och hur mycket du betydde för mig. Hur mycket du alltid kommer att betyda för mig. Även om jag inte längre kan se dig eller ta på dig, så finns du kvar i mitt inre. Jag skulle göra vad som helst för att få ha dig nära igen. Det är med tårar som rullar längst kinderna och taggtråd i strupen jag desperat försöker försöker svälja bort, som jag skriver detta. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag har en ny lite vän här. Han kommer aldrig att ersätta dig, men han finns och käns på sitt egna vis. Gud vad han fått mig att vilja slita av håret och hur många gånger jag skrikit "Nikki kom tillbaka" kan jag inte längre räkna. Ibland kallar jag honom ditt namn. Det är nästan lite så man skäms, även om det är lätt att förstå varför jag aldrig kan spotta ut ditt namn ur min mun. Du liksom finns i hela mig. Då och för evigt.

Detta är anledningen till att jag hållt mig borta. Jag har undvikit mötet med små ättriga monster. När jag skriver detta vill dom ta sig in i hela mitt blodomlopp och förgöra mig. Det är en tuff match, men jag måste se dem i vitögat och möta mina motståndare för att kunna ta mig vidare.

Allt var som vanligt. Inte ett tecken på att något var annorlunda. Du dolde det bra. Men så en dag, kunde jag se att andningen var väldigt ansträngd. Jag minns såväl när jag vaknade en morgon och du liksom låg där på kudden intill som alltid och flåsade mig i ansiktet. Jag höll om dig hårt och andades in allt av dig som bara gick. Inom mig visste jag kanske att det här inte var något som ville oss väl. Givetvis tänkte jag direkt på hjärtfel, som den oro man har över sina små. Jag försökte lugna mig. Det kunde vara något så simpelt som astma också. Jag ringde veterinären och bokade tid. Jag måste göra något. Allt för dig min älskade lilla vän. Du var så duktig på allt. Du imponerade på mig hela tiden. Har aldrig mött en katt som kunde så mycket och som var så otroligt duktig som dig. Inte ett ljud i transportburen. Det var på slutet när jag kikade in genom gallret för att se om du hade det bra. Du andades tungt, verkligen bukandades. Du orkade jama till mig och du lät som en liten delfin med ditt bräkande när du såg på mig. Det var som om du ville säga mig något. Jag sa att allt ska bli bra, vi ska bara hämta lite medicin. Men så blev det aldrig....

Många undersökningar gjordes och även om jag såg att du inte gillade det, så var du hur duktig som helst hela vägen ut. Du fick så mycket beröm, både för ditt tålamod och för din vackra teckning. Världens bästa kisse! Så kom beskedet. Jag minns chocken. Hade aldrig kunnat ana. Det här händer inte oss. Men det gjorde det. En stor tumör på minst nio centimeter växte i din bröstkorg och tryckte på alla organen. Pressade mot andningen. Hjärtat kunde man inte se på röntgenplåten. Tumören var så stor att den dolde allt. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Hur fan tar man ett beslut i detta skede, ett beslut jag kommer bära skuld för i resten av mitt liv. Aldrig mer få se dig. Jag höll om dig så många gånger, för jag visste vilken väg jag måste varandra även om jag försökte att inte tänka på det. Det var så hemskt att se dig ligga där. Först då såg jag verkligen sjuklingen i dig. Hur du hade förvandlats till något så magert och ynkligt. Bara att se kanylen i din tass och vad rakapparaten lämnat efter sig på din mage, kändes så hemskt. Vad gör dom med dig!? Jag kunde inte göra annat än att låta dig somna in. Såg ingen annan utväg. Dom alternativ som vilade i mina händer, skulle innebära en lång plåga för dig och då med stor sannolikhet i onödan. Det gick bara inte.

Det var fruktansvärt att se dig försvinna. Du hade fått lugnande, så du inte skulle känna något. Sen kom sprutorna, en halv av varje. Den ena fick dig att bli trött väldigt omgående. Det lilla huvudet hade nu lagt sig mot bordet för att förbereda sig på en tupplur. Men hjärtat slog fortfarande. Du liksom bara sov, fast med öppna ögon. Så slogs spiken i kistan ner och hjärtat väntade i tystnad på den tickande bomben. Den som skulle explodera mitt hjärta i tusen bitar. Den sista sprutan sattes in och veterinären lyssnade ett tag med sitt stetoskop. Så sa hon "nu är hon borta". Jag grät i timmar. Mascaran hade svärtat ner hela mitt ansikte. Det var som om att hela sjukhuset stod stilla och alla riktigt led med mig. Människorna i omgivningen kunde riktigt se hur jag började vissna och allt mer dö ut. Jag gjorde detta i min ensamhet. Ingen hade möjlighet att närvara. Jag krigade i min ensamhet som så många gånger förr. Jag tänkte genast på allt som hade varit och hur jag genast började ångra slutskedet. Du dog med blicken vänd bort från mig. Helvete, du skulle sett på mig in i det sista. Känt att jag fanns där för dig. Men jag höll min hand på dig. Jag hoppas att du kände det. Kände min värme och kärlek.

Sen skulle jag ta det sista farvälet. Ensam i rummet med dig som inte längre var som förr. Ditt useende ändrades snabbt och jag kände hur det skrämde mig. Hur du redan började blekna bort inom loppet av några minuter. Snälla, lämna mig inte! Du är allt jag har, som verkligen betyder något. Som alltid funnits för mig i alla lägen. Varje sekund på dygnet. Jag älskar dig så jävla mycket! Jag minns hur det där rummet höll mig kvar. Det hade borrat in sina klor djup i mig och höll mig i sitt grepp. Kunde inte lämna dig där. Skulden är enorm. Tänkt om jag gjorde fel och den känslan lever jag med varje dag. Jag lovade ju dig att allt skulle bli bra. Nu skulle jag lämna med en tom transportbur. Allt ändrades på bara ett ögonblick. Jag kunde aldrig tro detta. Jag smekte dig. Kysste dig. Lyfte upp din stela kropp med den toma blicken i min famn och höll om dig hårt. Viskade alla ord av kärlek jag kunde komma på i dina öron. Jag vet inte hur många gånger jag gjorde detta. Lyfte upp dig, viskade i ditt öra och la dig till rätta. Jag kunde inte lämna rummet. Jag gick in och ut flera gånger. Bara en sista gång, var orden jag ältade i mina tankar. Tillslut plockade jag av dig det sista innan jag samlade styrkan och gick. Jag minns hur jag satt på parkeringen utanför i timmar och grät för mig själv på gräsplätten intill. Kunde inte ta mig därifrån. När jag kikade in genom fönstert låg du kvar där. I nästa sekund var du borta. Jag lovade att komma tillbaka och hämta hem dig. Ska aldrig lämna dig kvar på det hemska sjukhuset. Aldrig överge dig. Så kom en anhörig och hämtade mig. Det måste varit en av det svårare dagarna i mitt liv.

Så kom jag tillbaka kort därpå och hämtade dig. Allt som fanns kvar låg nu i en träurna och jag höll den tätt intill mig. Så åkte vi till en minneslund som betyder mycket för mig och mina nära. Jag valde dig en fin plats i skogen där solens strålar trängde in mellan grenarna. Intill hörde man vattenfallet som forsa. Det var vackert där och du fick blommor på din viloplats. Nu har du kommit till rätta.

Saknad av många och du har gjort intryck. Människor som aldrig fick träffa dig, har fällt tårar. Du var en speciell katt. Så fin och underbar på alla sätt och vis.

Idag är det över två månader sedan du försvann. Som alltid har tiden en förmåga att rusa ifrån mig. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Saknar dig. Älskar dig. Då och för alltid <3

          06 Februari 2012, 20:45

     Kattmys och vacker tass




Gosekatten!
Hela natten låg vi sked i vanlig ording och när jag kom hem på förmiddagen har vi snackat skit, jagat tygmusen  och kramats lite till. Det är svårt att beskriva min kärlek till henne, liksom djur över huvudtaget. Det är det finaste som finns. Som den stola kattmamma man är, så måste det ju tjatas lite om hur duktig hon är. Nedersta bilden är väll inte i bästa kvalitet, men se bara hur hon gör "vacker tass" :)

Älskade lilla vän!

          12 Juli 2011, 03:06

     På en bädd av jordgubbar & liljor



Den här kissen älskar nytvättat.
Samma visa varje gång. Så fort jag bäddat rent i sängen så ligger hon där och spinner vid fotänden. Gick fram och prata lite med henne. Då kurrar hon ennu mera och snurrar runt, så hon ligger där med mage och tassar i luften. Kliar lite lätt på magen och då sträcker hon ut sig som ett långt snörre, gäspar ibland och försöker hitta rätt läge för bästa mysposition. Det liksom snurras runt åt alla möjliga håll.

Det är en klok katt det där. Hon är alltid så snäll, oavsett hur mycket man än må slita i henne så gör hon aldrig illas. Följer mig vart jag än går, sover sked på nätterna, fixar i köet tillsammans och när jag är i badrummet passar det perfekt med ett besök på lådan. Nikki vet så väl vad jag säger, hon kan många ord och visar direkt förståelse. Säger jag gå ner, lyder hon direkt med ett jamande likt en bräkande delfin. Säger jag pippin, då sitter hon där i fönstret med svansen svängandes och bräker på det som rör sig där ute. När jag talar om olika livsmedel, då vet hon vad jag talar om. Missen är så smart att hon som tidigare nämn, kan sitt och vacker tass. Det är en speciell relation vi har, jag och kattskrället.

Nu har jag köpt ett nytt sköljmedel som jag bara älskar. Tycks gå hem hos kissen också. Comfort Sensation som doftar jordgubb och lilja. Kan inte sluta lukta på nytvättat tyg.

          03 December 2010, 22:54

     "Sitt & Vacker Tass!"



Knaskatten!
Det är inte bara jag som får överaskningar med posten. Kissen fick sig ett paket från Agria med gratis kattgodis, både vanligt och förebyggande för tänderna. Hon förstod inte riktigt vad det hela handlade om, så jag fick visa. Det räckte för att få henne på hugget. Nikki smakar på första biten. Det går så snabbt att jag knappt hinner vända bort blicken. Lika snabbt som jag vänder mig om, dyker hon ner med nosen i påsen. Tillsist vrider hon på öronen och tar satts. Man riktigt ser hur hon snabbt hugger en godis till, för att sedan fly innan jag hinner reagera. Haha, hon vet så väl vad som gäller. Nu försökte hon komma undan, för usch vad jobbig jag måste vara. Många har påpekat min kemi med djur som speciell. Relationerna blir djupa och personliga, jag får en kontakt full med förståelse. Är det inte hunden hon tog efter, ja då är det väll jag som är den skyldige till hennes talang. Djur är smarta och har känslor precis som vi, men att en katt gör sitt och vacker tass lika lätt som en hund...det tycker jag är lite unikt.

Det behövs så lite för att göra gamla hyss oviktiga och denna lilla varelse så älskvärd. Så mycket känslor, så starka men också så svåra att beskriva.