Tid och energi har varit en bristvara. Mycket för att jag haft ett pressat schema och mitt i allt händer det som inte får hända. Ett nytt kapitel i livet har tagit sin början. Ett kapitel jag länge försökt ignorera. Med vetskap om att det må vara en del i mitt liv jag måste gå igenom, men aldrig velat veta av. Man har nuddat vid känslan av att vända blad som i en mental förberedelse, men förmår sig inte att känna på orden där i tankarna. Ett av det värsta kapitel i mitt liv har legat nära och tisdagen den 16/4 klockan 02.09 på morgonen fick jag uppleva den värsta namnsdagen någonsin. Min morfar har lämnat denna värld, 85 år gammal. Tillslut orkade inte kroppen längre. Men han kämpade in i det sista. Har aldrig träffat en sådan kämpe. Min älskade morfar och bästa vän. Min trygghet, styrka och förebild. Hans hjärta var av guld. Det finns så mycket att berätta om denna man.

 

Själv har jag bara velat lägga mig ner och dö. Ge upp. Jag har lärt mig mycket av morfar och hans styrka är en egenskap som smittat av sig. Jag lämnar aldrig en strid utan att kriga. Men att förlora min morfar är min Akilleshäl. Min svagaste punkt. Det har dock förvånat mig när jag nu ser på mig själv. Ser hur stark jag faktiskt blivit. Jag bryter ihop och kommer nog alltid göra vid blotta tanken. Men jag gav aldrig upp. Det slog mig hur besviken min morfar hade blivit på mig då. Jag ska fortsätta att kämpa och sträva efter det fina i livet. Ibland kan jag känna hur han besöker mig med ett leende och en klapp på axeln. Som ett sätt att knuffa mig i rätt riktning när jag hakar upp mig på det aktuella. Samtidigt kan jag känna att vi fick ett fint avsked och det kan ge mig lite ro i skälen. Jag lyckades ta mig dit i tid. Viska det viktigaste orden i hans öra och hålla hans hand till slutet. Jag hoppas verkligen att han kände av detta och fortsätter att vaka över mig och ser allt det fina som fortsättningsvis kommer att ske. Det slog mig också hur mycket jag faktiskt borde sätta värde till mig själv. Jag är en del av morfar som fortfarande finns kvar och det måste vårdas i bästa mån.

 

Tänk vad små förändringar kan göra skillnad. Länge tänkt att min iPhone ska få genomgå en enklare förnyelse och så blev det äntligen. Leoskalet  har hängt med länge nu och jag älskar verkligen det fodralet. Min stil på alla sätt och vis. Dock behövdes en förändring och leoskalet visar tydligt vilka prövningar en mobil ibland utsätts för. Skalet som numera pryder min iPhone är av modellen Nari vit och rekommenderas för iPhone 4/4S. Designen är väldigt vardagslyx. Enkelt med snygga detaljer. Ett modernt och stilrent skal. Något jag uppmärksammade direkt var känslan av att hålla i skalet. Mitt leoskal var väldigt halt och bara tanken på att ta mobilen i handen, fick det att pirra i fingrarna. Nari är ett skal som ligger skönt i handen. Lättsamt och greppvänligt. Skalet passade min mobil väldigt bra, då den vita färgen och det silvriga detaljerna matchar mobilens originaldesign. Det fina är att skalet inte bara är snyggt, det skyddar också väldigt bra mot repor och stöttar.

 

 

Milo är en riktig fegis när han får träffa nya människor. Med rätt bemötande kan man vinna dom flesta hjärtan och Milo är inget undantag. När familjen kom på besök, var det första mötet. Snabbt under soffan tänkte Milo och vägrade komma fram. Sa till brorsan att han skulle agera på ett speciellt sätt och försöka leka med honom. Det dröjde inte länge, tills han låg i min brors knä och även gav honom en lite kattpuss på köpet. Då var han fortfarande lite skeptiskt till de andra, även om han lät dem klappa.